7.12.16

Målningar som behöver att vi förlorar oss i dem
Håkan Nilsson in SvD

Excerpt from the review:

”Christina Ekstrand har en längre bana som målare bakom sig och verkar snarare ha kommit till det abstrakta måleriet via landskapsmåleriet. Här kan man tala om abstraktion i ordets faktiska bemärkelse: Ekstrands målningar tycks stamma ur en sorts reduktion eller renodling av en bildvärld där hon plockat bort så mycket att själva motivet inte längre är synligt. Men renodlat betyder inte barskrapat och minimalistiskt. I likhet med målare som exempelvis Lennart Rodhe använder Ekstrand abstraktionen för att förstärka vissa intryck. Det rör sig alltså snarare om en maximering än om en minimering.

I Christina Ekstrands måleri känner jag inte av något behov av att rikta blicken mot måleriet som teknik, annat än att hon experimenterar med olika underlag. Men jag ser även detta testande som ett inslag i hur hon fördjupar sig i sin praktik, driver sitt målande i en viss riktning. På SPG är tilltalet rätt mörkt och kompakt. Gestiken rör sig runt som i en tät vegetation utan att det för sakens skull finns någon tydlig referens till naturen i verken.

Faktum är att måleriet är som starkast när kompaktheten är som tätast. Här följer blicken ett slags eviga labyrinter utan tydliga in- och utgångar. I vissa verk lättar måleriet, exempelvis när själva underlaget tittar fram. Det är ett tilltag jag normalt uppskattar, eftersom det skapar en stark kontrast till det måleriska, men i Ekstrands fall föredrar jag när hon helt litar på sin förmåga att förföra med sitt bländande måleri.”

Full review: https://www.svd.se/malningar-som-behover-att-vi-forlorar-oss-i-dem